Allltså, mitt godissug kan inte mäta sig med någon annans. Det är helt enormt. Jag tänker inte ens på att jag äter godis när jag gör det.
På väg till jobbet gick jag bestämt förbi pressbyrån utan att gå in och köpa en Haribo Megaroulette, vilket jag alltför ofta köper annars.

Men när jag klev av tåget på orten där jag jobber gick jag in i en kiosk och köpte tre rice crisoie squares, utan att ens märka det själv. Det är precis som om mitt medvetande lämnar mig när jag köper eller äter godis.

Jag borde skriva upp allt godis jag köper under en månad och se hur många hundralappar och kilon det blir.

Bara jag fick kontroll över mitt godisätande kan jag nästan säkert säga att jag skulle droppa iallafall några kilo.
Till nästa pass lämnar jag plånboken hemma.
Helt sjukt att man ska behöva ta till såna metoder. Det är som när mamma gömde tvspelskontrollen för att man skulle göra sina läxor. Jag är nio år igen.

Kanske skulle man peta ner den här bilden i plånboken?