60.9.
Så mycket vägde jag imorse.

Det är sex hekto upp på sex dagar.
Ni får ursäkta förresten att jag skrev 10.3 där, och inte 60.3.

I badrummet hemma skriver jag upp hur mycket ovanför "målvikten" jag ligger, för jag vill inte att min pojkvän ska veta exakt vad jag väger.

Det är precis som om min hjärna säger stopp när vågen pekar neråt, och jag glömemr av att jag inte är ostopplig. Jag glömmer av att jag går upp i vikt när jag äter för mycket.

Egentligen borde jag kanske inte väga mig så ofta som jag gör, för lättnaden när jag gått ner får mig ofta att tycka att jag kan unna mig något.
Ser jag däremot att jag gått upp får jag ångest, och så fort jag är själv svullar jag. När jag gått ner kan jag äta det där skräpet i vilket fal, men när jag gått upp väntar jag tills jag är själv. För då är jag en fet tjej som blir fetare känns det som.


Men herre!! Hur svårt ska det vara att kunna hålla sig nyttig och duktig En hel vecka egentligen??

Två dagar fixar jag. Kanske tillochmed tre, men sen brukar det bara ta stopp.

Killen sa för några dagar sedan till mig att den här gången tror han på mig. Han tror verkligen att jag är på väg mot den vikt jag vill ha. Det var enormt upplyftande att höra det. Att jag inte längre verkar vara en såndär som säger "Jag borde banta" medan hon trycker i sig en chokladmuffin.
Och jag ÄR inte en sån tjej. Jag vet det.
Det gäller bara att bevisa det också.

Mitt problem är egentligen träning. Det kommer jag aldrig ordentligt igång med.
Jag är bra några dagar, men sen är jag tillbaka på jobbet, och efteråt är jag så trött att jag inte tränar, och så lägger jag av.

Hur pushar ni er själva att ta tag i träningen även om ni är tröötta eller stressade?